Ett ostfat att ge bort

Det var länge sedan jag gjorde ett kakfat, över ett år tror. Men nu skulle vi på inflyttningsfest och jag hade vid tidigare fikabesök noterat att de inte hade något kakfat. Det är ju väldans bra att ha hemma för det går att använda till så mycket annat än kakor. 

Igår blev det ett ost- och kexfat, så jag köpte pepparkakor och två sorters kex. Sedan knöt jag ett snöre runt och skrev på en liten etikett vad det var för slags kex.

Något sött är också alltid lite trevligt tycker jag. Så jag la i några pastelliga chokladägg i en cellofanpåse och knöt runt ett hampaband. Sedan skrev jag "chokladägg" på en liten etikett... inte för att det egentligen behövs utan mer för ett trevligare helhetsintryck.

Ostar köpte jag också fyra sorter. Jag tog ur dem från de tråkiga plastförpackningarna och slog in i bakplåtspapper istället. Sedan knöt jag några varv med hampaband och skev på små etiketter vad det var för ost. 

Ett päron, några psysalis, vindruvor och två små burkar marmelad fick bidra med lite färg. Eller marmeladburkarna fick sig något varv med bakplåtspapper och band de med, för de såg lite tråkiga ut 

naturella.

Tallrikarna kommer från Myrorna och pinnar hittar ni hos kakfateriet.

Det var första gången vi lämnade Liten med någon annan på kvällen. Juliette var lite orolig över att han skulle skrika och vi sade att det kommer gå jättebra. Fast så var han ledsen, inte när vi lämnade honom men när han skulle äta och sova. Han vandrade runt och drog i min morgonrock och letade. Men jag är glad över att han inte var ledsen när vi gick hemifrån för det är  det värsta jag vet, att lämna och att det sista minnet skall vara ett ledset barn.  När vi kom hem på kvällen var det nästan så att jag ville väcka honom och säga "hej, nu är vi hemma!"

Det är ju lite känsligt det där om hur man ska göra med sina barn. En del tycker egentid är viktig och lämnar gärna bort barnen över kvällar och nätter. Jag kan tycka att tiden de är små ändå går så fort att det kan vänta. Och det finns de som tycker att barn ska tränas tidigt och vänja sig med att vara borta från föräldrarna. Men där håller jag inte riktigt med, det är ju inte direkt så att de aldrig någonsin kommer att lära sig sova borta bara för att vi inte tränar dem när de är små.... att de för alltid skall bo hemma och sova i våra sängar. Innan man vet ordet av kommer dagen när de uppskattar sina egna sängar mer än föräldrarnas och gärna vill sova borta hos andra.